Det står hundratals böcker i bokhyllorna, men ingen av dem vill jag läsa. Gitarren står skönt tillbakalutad i vardagsrummets vänstra hörn, ett sexsträngat vapen jag inte har lust att spela på. Jag känner förtvivlat att jag skulle vilja skapa något, men jag vill inte ändå.. Det kommer inte, och jag kan inte framkalla det heller. En märklig känsla; du vill men du vill inte.

   Utanför rasar våren vidare, men jag har inte märkt av den. Jag ser att det är sol, att det är ljust, men det är mest till obehag för tillfället.

   Inspirationen, inspirationen. Hell dig.

   Jag ska ställa dörren på glänt om ett par timmar när den kyliga luften trängts undan, nu när febern äntligen tycks ha lämnat kroppen, och sedan ska jag försöka kalla på den, inspirationen, få den att landa igen. Jag måste ha den, det är livsnödvändigt. På fredag ska jag stå på scen i Gefle och sjunga. Jag kan inte framkalla den bilden heller, den finns inte på kartan för tillfället ("Att min kropp skulle orka ta sig upp på den scenen").

   Men jag har faktiskt en plan redo. Jag har lagt fram tio olika plattor på klaffbordet i rummet bredvid; Dylan, The Cure, Thåström, Lundell, Sparklehorse, Violent Femmes m.fl

   Under dagens lopp, i takt med att graderna utanför letar sig upp mot tio femton, ska jag lyssna på några väl valda låtar, låta de segla ut i rummet, och där ska jag fånga upp dem, svälja dem, smaka på dem. Om det skulle visa sig att även detta väl genomtänkta projekt skulle misslyckas, då är det bara en enda sak som återstår.

   Att ringa sjukvårdsupplysningen.

Jag gjorde en riktig kraftansträngning idag; rakade mig, klippte naglarna, duschade, smorde in fötterna, tog till och med på mig riktiga kläder (alltså inte morgonrock eller pyjamas). Och gjorde mig en kopp svart kaffe, den första på fyra dagar. Bara för att försöka ta mig upp igen, till något som skulle kunna likna ett friskt tillstånd.

   Hjälpte det?

   Nej.

Det är förmiddag, det är lördag. Familjen har åkt upp till Gästrike-Hammarby för vårstädning av gården. Själv börjar jag återhämta mig från tung influensa, och jag gör ingenting annat än att skrota omkring i lägenheten; dricker vatten, dricker te, alvedonintag, sover, tittar på TV, kollar febern, lyssnar på musik, alvedonintag, sover lite till. Och den tillvaron börjar gå mig på nerverna nu; jag har inte varit utanför dörren sedan i tisdags..

   Och jag vet inte om det är febern i mig som gör det, men när jag lyssande på Eldkvarns "Kungarna från Broadway", förövrigt en lysande platta, då insåg jag att 80-talet är ljusår bort. För några år sedan kändes det som igår.

   Åldras man fortare med tung feber?

   Fan tro´t. Det är nog bara så att jag är så här gammal.

Allt är en process, ibland flyter det på, ibland inte. För tillfället är det tyvärr det senare. Man försöker hitta ingångar, sedan en väg ut där allt ska knytas ihop. Ingångar finns, men det har blivit lite knytande på senare tid.

   Dikter däremot, har det blivit många av sedan årsskiftet. Jag har tänkt få ihop en samling till hösten. Ingen årstid kan vara vackrare att släppa iväg dikter på än hösten. När det brinner av rött och guld..

   Jag skriver utifrån bilder jag kommer i kontakt med, texter jag läser, filmer jag ser etc. Filmerna är i ärlighetens namn inte många, men ändå. Sedan försöker man få ner allt det där i ord, däri ligger utmaningen. Väldigt sällan är det jag som är utgångspunkten. Det är det nästan aldrig oavsett vad jag skriver. Så intressant uppfattar jag inte mig själv..

   Jag har heller aldrig använt skrivandet för att frigöra någon ångest, för att lätta upp sinnesstämningen. Det är bara ett skapande som jag ser det, ett sätt att bygga upp någonting.

   Det är det som är skrivandet. För mig.

   Sen kan det ju vara så att ser annorlunda ut för er, eller?..

Som ett ögonblick av någonting annat; som om jag inte fanns, som om jag inte var kapabel. Efter två timmars febersömn vaknar jag upp och badar i svett, försöker att röra mig, men allt är avslaget, ur funktion.

   Efter fem, kanske tio minuter, inser jag att vårsolen bländar mig, himlen är så där flyktigt blå ovanför taken, och jag vill ut, bort från feberdrömmar och Alvedon, ut och få beblanda mig med syret igen.

Vaknar strax före sex, och dimman ligger tät neråt dalen. Det är fuktigt i luften och det glittrar, och solen kommer. Tids nog.

   På väg till arbetet när jag står och väntar in 110:an på plattformen, kliver samtidigt stridisarna på 1:an ut mot Ärna. I kamouflagekläder och kronans skor kliver de på bussen, och det är något med deras ansiktsutryck, något med deras läppar. En självbelåtenhet jag inte står ut med. Vad har de att komma med, egentligen?

   Det slår mig samtidigt, att den här dagen skulle jag viga åt att vara riktigt obekväm, vara avig på ett påfrestande sätt, strunta i alla plikter och krav, och istället sitta kvar på bussen, flytta mig längst fram till höger och inleda ett samtal med chauffören. Där kommer jag sedan att sitta kvar hela dagen; när chauffören byter linje, då byter jag också linje, när chauffören ska fika gör jag likadant, när det är lunch för honom är det lunch för mig. Och oavbrutet ska jag ställa honom frågor om allt mellan himmel och jord. Dryga frågor, komplicerade frågor. Hela dagen lång. Bara fara runt i staden, som vilken annan idiot som helst. Men nej, det där är ingenting för mig. Men det var en angenäm tanke.

   Tittar i almanackan och ser att det är den 15:e april, och inser att det var femton år sedan jag och L förlovade oss, uppe vid fjällstugans topp. Jag minns att det var ungefär likadant väder då som nu.

   Bara en sådan sak.

Jag har blivit en trädgårdsman, en odlare. Man kan se vår odlingslott genom lövverket ner mot Ekebydalen. Sextio kvadrat. Lagom stor om du frågar mig.

   Vi var där igår med barnen, det är mycket för deras skull givetvis, men det är något speciellt med grödor, med saker som växer, som tar sig mot solen, suger upp näring och breder ut sig. Däri finns en form av magi.

   Och ni som trodde att detta var någonting nytt för mig kan tänka om; jag växte upp i ett stort hus med en ännu större trädgård, jag vet inte hur många äppelträd, bärbuskar och annat vackert som hade sin plats där, där i Lillån. Och jag har gjort några dagsverken i den trädgården, den saken är säker..

   Men idag faller regn och snö här utanför, kyrkklockorna går igång om knappa timmen, och det är söndag. Det är som gjort för att vara inne, långt från jord, sten och kalla vindar.

   Men en trädgårdsman, det har jag blivit.

.. Ungefär, så här:

Har precis kommit ur duschen. Hade tänkt skriva om solskenet i backen ner mot Ekebydalen, men det är skugga nu. Men det var vackert där ute, med solen och våren, jag lovar.

   Och igår såg jag Brynäs säkra elitseriekontraktet på plats i Västerås. Jag har nog aldrig varit med om en Brynäsklack som sjungit så mycket och så bra, det var magi på den fullsatta ståplatsläktaren. 7-0 till Brynäs, och de där rödgula revärerna på spelarnas axlar har aldrig varit vackrare.

   Sedan natt och Svante kräktes och hade ont i magen. Det blev till att vaka, gå till toaletten och åter mot sängen och allt det där i retur ett par gånger om. Och nu är jag där själv…

   Men till och med det är vackert en sådan här dag.