Leia

17 april 2008 17:53

Ibland kommer det som en hicka, ibland blir det apati, ibland kommer allt som en flod. Men jag vet fortfarande inte varför eller hur, bara att det är underbart.

Minna

17 april 2008 18:53

På senare tid har jag utgått mer och mer ifrån mig själv i mina texter, så ofta att jag blir less. Det är en enkel utväg när man är lat men ändå vill skriva. Även om inte jag heller uppfattar mig själv som särskilt intressant. :D

Ett annat sätt är att fly in i poesin, sätta ihop ord, pussla med rytmer. Det är inte alls samma sak som att skriva texter på prosa. För mig är poesi mer som en lek med byggklossar och känslor.

Men frågan om varför man skriver tror jag går att variera i det oändliga... Alla texter har nog olika anledningar till att finnas till.

Vad roligt med en diktsamling, den ser jag fram emot!

Kvällers!

imse

17 april 2008 21:25

Hoppas att du får till din diktsamling. Ibland tryter inspirationen, då får man vänta och ladda tills den kommer åter.

uno

17 april 2008 22:34

Nähädu. Skrivet är en sjuka. En eländig dom fälld nångång när ägget mötte spermien. Skriiiivgenen styr, läsgenen följer med som ett mähä; jaha, jag läser så skriver du låter det från det hållet. Och här sitter jag som borde sova redan, som har golv att laga, som har massor av praktiska ting att uträtta. Vad gör jag? Jo, skriver. Bloggar, skriver på bok, läser vad andra skrivit, kommenterar och håller mig så långt borta från hammare och skruvmejsel som nästan tre meter. Treochenhalv och jag ska vara ärlig.
Skriva är fa inte ett kall. Ett kallt och kyligt kall i så fall. Jag är kallad att skriva min berättelse, säger någon och skriver någon annan. Inte jag, jag har det i generna som jag en gång dömts att bära. Tänk om det ändå var skriva-bra-gener. Nä, halvtaffliggener är det. Småskriv hit och dit. Nä, nu ska jag sova, jatamejtusan! Kram grabben!

Magnus

18 april 2008 09:49

Leia, Minna, imse och uno; tack för avtryck.

Rosa

22 april 2008 13:54

För många år sedan var skrivandet en utväg för mig. En väg att överleva. Få ut det som gjorde ont. Smärtade. Idag är det skapande som du skriver. Viljan att gå vidare, längre bort. Se tankar bli till ord. Jag såg en film under helgen (som går på bio nu). Things we lost in the fire (tror titeln är så). Den filmen gav MÅNGA tankar. En atmosfär som jag upplevde befriande.