Ibland tar det en oändlig tid för orden att sväva ut. Det är som om de fastnar, leds in på osynliga gator, som om de inte vill. Och ibland är det bara fel ord som inte passar in någonstans.

   Jag sitter på grön buss nr.6 och utanför ser jag de där orden flimra förbi; i leenden, i den svarta asfalten, i fasaderna, i luften, i träden, i snöflingorna. Det är där de finns.

   Ett blad på ett träd kan dölja hundratals ord, den unga kvinnan som passerar över torget kan rymma en dikt, en hel bok, en trilogi, en uppsättning tegelstenar.

   Så orden finns där, i allting du ser. Konsten är bara att få ut dem, att göra dem till en helhet. Joakim Thåström sade någon gång på 80-talet att den bästa musiken, det är den som inte är gjord än.

   Detsamma gäller för böcker, dikter, ord. Allt finns därute, tillgängligt, för dig, för mig, för alla.

   Jakten på Den ultimata helheten, om den så bara skulle visa sig ha plats för två meningar,  kommer att förfölja mig livet ut.