Jag har stått i kö centimetrar från den mannen. Jag har sett in i hans ögon. Vi har vandrat samma gator. Vi har andats samma luft. Jag kan ha rört vid honom vid något tillfälle, i en kö.

   Och jag minns att jag tyckte att du, citat: "betedde dig jävligt underligt", även på den tiden.

   Möjligen, och jag säger möjligen, kan det vara så att det är dig vissa av oss försöker skydda oss ifrån.

Ibland funderar jag över vad det är för fel med det här samhället. Jag promenerar dess gator, jag andas luften som ingen äger, jag deltar, jag lever här. Jag tittar ut genom fönstret och ser att snön faller idag också. Sakta, sakta dalar flingorna ner mot marken, mot jorden. Jag kan tycka vad jag vill om den saken, men naturens lagar står jag inte över, och ingen annan heller, även om vissa mekanismer i samhället försöker påvisa motsatsen.

   Men det är någonting här som är fel, jag kan känna vibrationerna och jag kan känna kylan. Vad är det vi håller på med egentligen?

   Vi kan bygga upp de mest fantastiska moduler i vårt samhälle, vi kan spritsa ut färger över boulevarderna och torgen, allt så klart sprakande näst intill gränsande till perfektion, vi kan skapa relationer som aldrig någonsin kommer att brytas. Vi kan en oändlig massa saker, den saken är klar. Vi har kunskapen, vi har tekniken.

   Ändå bygger vi murar runt det som vi uppfattar som vårt, vi stänger ute istället för att släppa in, vi värnar någon form av upphöjd integritet som ingen längre kan sätta fingret på, och vi sätter lås. På allting.

   Dessa lås, du kan se dem överallt; på dörrar, fönster, broar, grindar, överallt. Ett hantverk så gammalt att vi inte kan uppfatta tidsaspekten, alla timmar, all skicklighet som lagts ned i dessa lås. Vi har dessutom börjat sätta lås på oss själva, vi kväver själen i vår jakt på att lysa rött.