Ibland funderar jag över vad det är för fel med det här samhället. Jag promenerar dess gator, jag andas luften som ingen äger, jag deltar, jag lever här. Jag tittar ut genom fönstret och ser att snön faller idag också. Sakta, sakta dalar flingorna ner mot marken, mot jorden. Jag kan tycka vad jag vill om den saken, men naturens lagar står jag inte över, och ingen annan heller, även om vissa mekanismer i samhället försöker påvisa motsatsen.

   Men det är någonting här som är fel, jag kan känna vibrationerna och jag kan känna kylan. Vad är det vi håller på med egentligen?

   Vi kan bygga upp de mest fantastiska moduler i vårt samhälle, vi kan spritsa ut färger över boulevarderna och torgen, allt så klart sprakande näst intill gränsande till perfektion, vi kan skapa relationer som aldrig någonsin kommer att brytas. Vi kan en oändlig massa saker, den saken är klar. Vi har kunskapen, vi har tekniken.

   Ändå bygger vi murar runt det som vi uppfattar som vårt, vi stänger ute istället för att släppa in, vi värnar någon form av upphöjd integritet som ingen längre kan sätta fingret på, och vi sätter lås. På allting.

   Dessa lås, du kan se dem överallt; på dörrar, fönster, broar, grindar, överallt. Ett hantverk så gammalt att vi inte kan uppfatta tidsaspekten, alla timmar, all skicklighet som lagts ned i dessa lås. Vi har dessutom börjat sätta lås på oss själva, vi kväver själen i vår jakt på att lysa rött.

 

Gunnar

10 april 2008 11:14

Hej
Apropå deckare:Har Du läst Mons Kallentofts Midvinterblot? Tror den skulle passa dig.
------------------
Apropå det du skriver här:Du sätter fingret på en öm punkt.Ja var är det öppna samhället?
dog det med Palme?

http://blogg.aftonbladet.se/5859

 

Magnus

10 april 2008 12:31

Gunnar: Ja, det var åtminstonde någonting som försvann den där februarinatten.

http://thorn.bloggagratis.se

 

Rosa

13 april 2008 22:12

En så sann och sorgsen betraktelse. För visst är det så. Vi bygger och bygger. Tar bort det gamla. Förnyar. Murar rivs. Men själva så bygger vi murar. Omger oss av skal. Skyddar oss. Skyddar oss mot ondskan som vuxit och växer. Kväver oss själva. Kväver livet i oss.

http://blogg.aftonbladet.se/150

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    http://thorn-kugghjulsmannen.blogspot.com/        

  En dag, 080523   Det tornar upp sig bortom Hågadalen. Norröver klarblått. En kollision är att vänta, två fronter som får göra upp, släppa sina krafter fria och spela ut allt de har. Det kan bli ett vackert skådespel. Som i en bok av Ulf Lundell.   ...

    jag stod och såg påregistrerade varjedetalj  kunde dra linjernamellan punkterna  ta på intensiteten ...

  Idag hände något. Mitt emot mig på bussen satt en gammal man och tittade ut genom fönstret. Vi väntade båda på avfärd från City. Klockan strax efter två. Han hade nästan vitt hår, var fårad i ansiktet, med en hälsosam solbränna och rak i sin kropp....

  Jag står ovan hundra och sträcker ut. Mina ögon är slutna, jag andas sakta,... sakta,... sakta, för att liksom låta det komma till mig. Framför mig ligger allt det där som jag byggt upp, alla bilder i färg som jag har samlat på mig genom åren.    ...