Vaknar strax före sex, och dimman ligger tät neråt dalen. Det är fuktigt i luften och det glittrar, och solen kommer. Tids nog.

   På väg till arbetet när jag står och väntar in 110:an på plattformen, kliver samtidigt stridisarna på 1:an ut mot Ärna. I kamouflagekläder och kronans skor kliver de på bussen, och det är något med deras ansiktsutryck, något med deras läppar. En självbelåtenhet jag inte står ut med. Vad har de att komma med, egentligen?

   Det slår mig samtidigt, att den här dagen skulle jag viga åt att vara riktigt obekväm, vara avig på ett påfrestande sätt, strunta i alla plikter och krav, och istället sitta kvar på bussen, flytta mig längst fram till höger och inleda ett samtal med chauffören. Där kommer jag sedan att sitta kvar hela dagen; när chauffören byter linje, då byter jag också linje, när chauffören ska fika gör jag likadant, när det är lunch för honom är det lunch för mig. Och oavbrutet ska jag ställa honom frågor om allt mellan himmel och jord. Dryga frågor, komplicerade frågor. Hela dagen lång. Bara fara runt i staden, som vilken annan idiot som helst. Men nej, det där är ingenting för mig. Men det var en angenäm tanke.

   Tittar i almanackan och ser att det är den 15:e april, och inser att det var femton år sedan jag och L förlovade oss, uppe vid fjällstugans topp. Jag minns att det var ungefär likadant väder då som nu.

   Bara en sådan sak.