Det står hundratals böcker i bokhyllorna, men ingen av dem vill jag läsa. Gitarren står skönt tillbakalutad i vardagsrummets vänstra hörn, ett sexsträngat vapen jag inte har lust att spela på. Jag känner förtvivlat att jag skulle vilja skapa något, men jag vill inte ändå.. Det kommer inte, och jag kan inte framkalla det heller. En märklig känsla; du vill men du vill inte.

   Utanför rasar våren vidare, men jag har inte märkt av den. Jag ser att det är sol, att det är ljust, men det är mest till obehag för tillfället.

   Inspirationen, inspirationen. Hell dig.

   Jag ska ställa dörren på glänt om ett par timmar när den kyliga luften trängts undan, nu när febern äntligen tycks ha lämnat kroppen, och sedan ska jag försöka kalla på den, inspirationen, få den att landa igen. Jag måste ha den, det är livsnödvändigt. På fredag ska jag stå på scen i Gefle och sjunga. Jag kan inte framkalla den bilden heller, den finns inte på kartan för tillfället ("Att min kropp skulle orka ta sig upp på den scenen").

   Men jag har faktiskt en plan redo. Jag har lagt fram tio olika plattor på klaffbordet i rummet bredvid; Dylan, The Cure, Thåström, Lundell, Sparklehorse, Violent Femmes m.fl

   Under dagens lopp, i takt med att graderna utanför letar sig upp mot tio femton, ska jag lyssna på några väl valda låtar, låta de segla ut i rummet, och där ska jag fånga upp dem, svälja dem, smaka på dem. Om det skulle visa sig att även detta väl genomtänkta projekt skulle misslyckas, då är det bara en enda sak som återstår.

   Att ringa sjukvårdsupplysningen.

 "My attitude has always been the same. When I see a bicycle I believe I can win Tour de France."

                         Det känns aldrig fel att hylla den störste!

                                                  The King