Ibland tar det en oändlig tid för orden att sväva ut. Det är som om de fastnar, leds in på osynliga gator, som om de inte vill. Och ibland är det bara fel ord som inte passar in någonstans.

   Jag sitter på grön buss nr.6 och utanför ser jag de där orden flimra förbi; i leenden, i den svarta asfalten, i fasaderna, i luften, i träden, i snöflingorna. Det är där de finns.

   Ett blad på ett träd kan dölja hundratals ord, den unga kvinnan som passerar över torget kan rymma en dikt, en hel bok, en trilogi, en uppsättning tegelstenar.

   Så orden finns där, i allting du ser. Konsten är bara att få ut dem, att göra dem till en helhet. Joakim Thåström sade någon gång på 80-talet att den bästa musiken, det är den som inte är gjord än.

   Detsamma gäller för böcker, dikter, ord. Allt finns därute, tillgängligt, för dig, för mig, för alla.

   Jakten på Den ultimata helheten, om den så bara skulle visa sig ha plats för två meningar,  kommer att förfölja mig livet ut.

jag kunde inte minnas de där orden som du sa

med de sköt sig fast långt inne i mig

fastnade bakom osynlig spärr 

allt sedan dess har jag försökt

att locka fram dem 

jag har byggt  broar och kanaler 

för hur de än var så förstod jag

själva andemeningen i

b-o-k-s-t-ä-v-e-r-n-a 

men jag förmådde aldrig

pussla ihop dem 

göra de levande igen

Tillbaka till en vår som kom när vi åkte iväg.. Jag har varit i Idre Fjäll med min klass sedan i söndags. En härlig resa på många sätt, ett gäng utöver det vanliga.

   Och vädret sedan; ingen nederbörd att tala om, solen lite titt som tätt och ett par plusgrader. Och backarn perfekta. Ibland är det extra gott att jobba..

   Hur som, nu är man tillbaka i rutinerna igen, i tillvaron, den verkliga. Ska ta upp skrivandet i dagarna; tänk, jag har inte rört en dator på fem (5) hela dagar...