någonstans i tomheten

där tårarna rinner

sakta svart

ner

kommer ändå ljuset

att brinna

Jag har blivit en Cityman, en vandrare i staden. Jag älskar rulltrapporna, listerna i silver, det kyligt rent sterila. För att inte tala om betongen och plattorna som gör torgen här i stan. Jag älskar höjden på husen i city, det där myllret av människor som är i rörelse, alla leenden som passerar, den svarta asfalten under mina fötter liksom grönområdena på andra sidan ån, och vetskapen om att allt det där är som gjort för mig.

   Men sedan har vi kommersen; nutidens blödande böld på samhällskroppen. Jag kommer aldrig att kunna förlika mig med att det är köp, ultratillväxt och nonsensshopping som ska vara grunden för utvecklingen på denna jord. Ser jag staden i det perspektivet blir den en mardröm, ett monster så motbjudande att det mesta bleknar i jämförelse.

   Men idag lägger jag den bilden åt sidan, jag måste väl få ha staden för mig själv åtminstone i ett par timmar? Och visst, om du nu vill, stick en kniv i min rygg och säg till mig att jag är en del av den där kommersen jag så tydligt skriker ut att jag föraktar, vare sig jag vill det eller inte.

   Jag kan bara säga att du har rätt min vän, men jag kan välja att göra min egen skuld i detta idiotiska race så begränsad som möjligt. Jag bor ju här, jag lever här. Men jag kan påverka situationen. Jag lägger mig inte ner.

Jag har blivit en trädgårdsman, en odlare. Man kan se vår odlingslott genom lövverket ner mot Ekebydalen. Sextio kvadrat. Lagom stor om du frågar mig.

   Vi var där igår med barnen, det är mycket för deras skull givetvis, men det är något speciellt med grödor, med saker som växer, som tar sig mot solen, suger upp näring och breder ut sig. Däri finns en form av magi.

   Och ni som trodde att detta var någonting nytt för mig kan tänka om; jag växte upp i ett stort hus med en ännu större trädgård, jag vet inte hur många äppelträd, bärbuskar och annat vackert som hade sin plats där, där i Lillån. Och jag har gjort några dagsverken i den trädgården, den saken är säker..

   Men idag faller regn och snö här utanför, kyrkklockorna går igång om knappa timmen, och det är söndag. Det är som gjort för att vara inne, långt från jord, sten och kalla vindar.

   Men en trädgårdsman, det har jag blivit.

i spår efter en galning ser jag in i skogen

jag kan se fragment efter kläder

fragment efter hud

trampad jord

någonstans tog det slut

allt det där ingen

av oss ville se

men det är nånting annat där ute

en känsla ett sting ett

ögonblick

vibrationerna

... av puls

ett hjärta som slår

jag begärde nog ett stick för mycket

ville vidare till nästa nivå

allt var upplagt för mig

och min alldeles

egna estrad.

men strålkastarljuset slocknade

det blev mörkt stilla

applåderna tystnade

och jag förstod inte förrän nu

hur det kunde bli

…så där

.. Ungefär, så här:

Har precis kommit ur duschen. Hade tänkt skriva om solskenet i backen ner mot Ekebydalen, men det är skugga nu. Men det var vackert där ute, med solen och våren, jag lovar.

   Och igår såg jag Brynäs säkra elitseriekontraktet på plats i Västerås. Jag har nog aldrig varit med om en Brynäsklack som sjungit så mycket och så bra, det var magi på den fullsatta ståplatsläktaren. 7-0 till Brynäs, och de där rödgula revärerna på spelarnas axlar har aldrig varit vackrare.

   Sedan natt och Svante kräktes och hade ont i magen. Det blev till att vaka, gå till toaletten och åter mot sängen och allt det där i retur ett par gånger om. Och nu är jag där själv…

   Men till och med det är vackert en sådan här dag.

Jag har stått i kö centimetrar från den mannen. Jag har sett in i hans ögon. Vi har vandrat samma gator. Vi har andats samma luft. Jag kan ha rört vid honom vid något tillfälle, i en kö.

   Och jag minns att jag tyckte att du, citat: "betedde dig jävligt underligt", även på den tiden.

   Möjligen, och jag säger möjligen, kan det vara så att det är dig vissa av oss försöker skydda oss ifrån.

Ibland funderar jag över vad det är för fel med det här samhället. Jag promenerar dess gator, jag andas luften som ingen äger, jag deltar, jag lever här. Jag tittar ut genom fönstret och ser att snön faller idag också. Sakta, sakta dalar flingorna ner mot marken, mot jorden. Jag kan tycka vad jag vill om den saken, men naturens lagar står jag inte över, och ingen annan heller, även om vissa mekanismer i samhället försöker påvisa motsatsen.

   Men det är någonting här som är fel, jag kan känna vibrationerna och jag kan känna kylan. Vad är det vi håller på med egentligen?

   Vi kan bygga upp de mest fantastiska moduler i vårt samhälle, vi kan spritsa ut färger över boulevarderna och torgen, allt så klart sprakande näst intill gränsande till perfektion, vi kan skapa relationer som aldrig någonsin kommer att brytas. Vi kan en oändlig massa saker, den saken är klar. Vi har kunskapen, vi har tekniken.

   Ändå bygger vi murar runt det som vi uppfattar som vårt, vi stänger ute istället för att släppa in, vi värnar någon form av upphöjd integritet som ingen längre kan sätta fingret på, och vi sätter lås. På allting.

   Dessa lås, du kan se dem överallt; på dörrar, fönster, broar, grindar, överallt. Ett hantverk så gammalt att vi inte kan uppfatta tidsaspekten, alla timmar, all skicklighet som lagts ned i dessa lås. Vi har dessutom börjat sätta lås på oss själva, vi kväver själen i vår jakt på att lysa rött.