jag vaknade någonstans vid

trettioniokommafem

det var som om en tunn tunn

hinna av mjölk skiljde huvudet

från resten av kroppen

fötterna kändes verkliga

huvudet var på väg bort

jag var som en fånge

inlindad i vita lakan

jag var som en skugga

av mig själv

på väg mot

ingenstans

Allt är en process, ibland flyter det på, ibland inte. För tillfället är det tyvärr det senare. Man försöker hitta ingångar, sedan en väg ut där allt ska knytas ihop. Ingångar finns, men det har blivit lite knytande på senare tid.

   Dikter däremot, har det blivit många av sedan årsskiftet. Jag har tänkt få ihop en samling till hösten. Ingen årstid kan vara vackrare att släppa iväg dikter på än hösten. När det brinner av rött och guld..

   Jag skriver utifrån bilder jag kommer i kontakt med, texter jag läser, filmer jag ser etc. Filmerna är i ärlighetens namn inte många, men ändå. Sedan försöker man få ner allt det där i ord, däri ligger utmaningen. Väldigt sällan är det jag som är utgångspunkten. Det är det nästan aldrig oavsett vad jag skriver. Så intressant uppfattar jag inte mig själv..

   Jag har heller aldrig använt skrivandet för att frigöra någon ångest, för att lätta upp sinnesstämningen. Det är bara ett skapande som jag ser det, ett sätt att bygga upp någonting.

   Det är det som är skrivandet. För mig.

   Sen kan det ju vara så att ser annorlunda ut för er, eller?..

Två män kommer gående längs den öde gatan i det lilla samhället. De här männens liv är ingen dans på rosor. De har fått tagit reda på, städat upp, gjort rent genom åren. Tagit i all skit; ”och det måste ju göras”. Någon måste. Det är åtminstone så de själva har resonerat.

   Det är svart, smutsigt, skitigt, allt i ett. Och för allt detta har de tillskansat sig ett eget lagverk, där de utövar makt och kontroll över andra människor, speciellt över unga kvinnor. De tycker sig ha rätt till det. Som vilken annan löneförmån som helst.

   Men just den är kvällen kommer dock saker och ting att ändras. Ingenting kommer att vara sig likt, ingenting kommer längre att vara som förr. När den här kvällen har passerat.

   Ungefär tjugo meter längre ner på gatan visar sig plötsligt en skuggfigur i mörkret, det är en kvinna. Hon är klädd i svart, och i sin högra hand håller hon ett eldvapen. För männen är det ingen tvekan när de ser hur det blänker till från stålet; det här är deras domäner, deras marker och deras attribut. Och det är allvar.

   Innan någon av dem hinner reagera avlossar kvinnan flera skott, det är över på ett par sekunder. På gatan ligger de båda männen, och blodet pulserar från deras öppna sår och färgar gatan röd.

   Kvinnan vänder och går därifrån.

   Hon har precis gjort upp med avarterna.

Som ett ögonblick av någonting annat; som om jag inte fanns, som om jag inte var kapabel. Efter två timmars febersömn vaknar jag upp och badar i svett, försöker att röra mig, men allt är avslaget, ur funktion.

   Efter fem, kanske tio minuter, inser jag att vårsolen bländar mig, himlen är så där flyktigt blå ovanför taken, och jag vill ut, bort från feberdrömmar och Alvedon, ut och få beblanda mig med syret igen.

Det här har jag väntat på i nästan tjugo år; Ulf Lundell akustiskt och avskalat på en mindre scen. Nu återstår det visserligen att se hur avskalat och akustiskt det hela blir; man tror liksom inte på detta förren man upplever det..

   Biljetterna till spelningarna, som kommer att fortgå under september och oktober, släpps om en vecka, och ingenting kan hindra mig från att få tag på ett par. Det handlar inte om pengar, det handlar inte om tillgång, det handlar om ett måste.

   Passion.

Vaknar strax före sex, och dimman ligger tät neråt dalen. Det är fuktigt i luften och det glittrar, och solen kommer. Tids nog.

   På väg till arbetet när jag står och väntar in 110:an på plattformen, kliver samtidigt stridisarna på 1:an ut mot Ärna. I kamouflagekläder och kronans skor kliver de på bussen, och det är något med deras ansiktsutryck, något med deras läppar. En självbelåtenhet jag inte står ut med. Vad har de att komma med, egentligen?

   Det slår mig samtidigt, att den här dagen skulle jag viga åt att vara riktigt obekväm, vara avig på ett påfrestande sätt, strunta i alla plikter och krav, och istället sitta kvar på bussen, flytta mig längst fram till höger och inleda ett samtal med chauffören. Där kommer jag sedan att sitta kvar hela dagen; när chauffören byter linje, då byter jag också linje, när chauffören ska fika gör jag likadant, när det är lunch för honom är det lunch för mig. Och oavbrutet ska jag ställa honom frågor om allt mellan himmel och jord. Dryga frågor, komplicerade frågor. Hela dagen lång. Bara fara runt i staden, som vilken annan idiot som helst. Men nej, det där är ingenting för mig. Men det var en angenäm tanke.

   Tittar i almanackan och ser att det är den 15:e april, och inser att det var femton år sedan jag och L förlovade oss, uppe vid fjällstugans topp. Jag minns att det var ungefär likadant väder då som nu.

   Bara en sådan sak.

du satt på din stol framför fönstret

solen smekte draperierna och

böljade genom ditt ljusa hår

sedan stängdes världen

kallt hårt som ett trasigt verk

avgrunden öppnades och allt

obegåvat och frånstötande

sipprade upp

din barndom togs ifrån dig

maskinerna förstörde dina gungor

och dina buskar med bär

skar upp ett sår i din själ

och det röda blodet

droppade ner

färgade golvet svart

Har precis kommit ut från mitt lönesamtal. Dörren är stängd för den här gången. Det blev fullt påslag.

Alltså; nu börjar jag närma mig en nivå som vi skulle kunna kalla för acceptabel.