Det finns stigar och stråk jag gjorde som liten, de bildade ett mönster och linjer i landskapet. Trots att snön föll och skogen där bortom skolgården höggs ned, försvann aldrig spåren, de ligger kvar som ett osynligt nät över en tid som försvann.

När jag någon gång kommer med bil från den gamla bensinmacken och ser det där landskapet framför mig, kommer bilderna åter, det blir levande igen, träden växer upp igen, eljuset tänds och jag ser mig själv springa omkring på stigarna, jag ser mig själv på skidor på väg upp mot Fjällstugan.  

Sedan tar jag av mot Dalen, och allt försvinner igen, jag ramlar tillbaka till verkligheten och sorterar tillbaks minnena.

Åker iväg för att bygga nya.

En trappuppgång någonstans i Stockholms City: Hon sitter en trappa ned, den där som leder in till förråden. Under valvet till höger, där kan man vara anonym för de som passerar förbi där ovan. Hon drar handen genom sitt toviga hår, drar upp skjortärmen och måttar kanylen. Den där armen hon sticker i äter pengar, den är blåfläckig och ömmar. Det gör förövrigt hela hon; underlivet, huvudet, benen, magen, ryggen.

En halvtimme tidigare har hon blivit penetrerad av en man mot betalning. Hårt, snabbt och helt befriat från känslor; en kvaddad syn på kvinnor och ett tragiskt livsöde kolliderar med brutal avsmak.

Hon sticker så till, låter drogen sugas in, känner hur hon återvänder, och äckelkänslorna hon ofta bär på försvinner för ett par timmar framöver. Det liksom susar i hjärnan och hennes ögon spärras upp. Hon rättar till håret, kläderna och en stund senare är hon tillbaka på gatan igen.

Samtidigt kommer den 54-årige mannen hem till sin hustru: "Hej, blev lite sen idag, hade lite extra på kontoret, lite körigt nu, ja du vet gumman hur det kan vara". En puss på kinden och sedan en snabbdusch. Vid middagen senare spyr han galla över en artikel i DN, där livet för stadens hemlösa beskrivs. "Kan de inte få de där jävlarna av gatorna snart, man kan inte gå någonstans snart utan att trampa på nån jävla uteliggare". Han smackar i sig det sista av biffen, och såsen rinner nerför mannens haka som en smutsig bäck i ett fårat landskap.

Någonstans  i Amsterdam sitter en annan man, han närmar sig de 40 och räknar in den senaste månadens vinster från leveranser till Norden. Han ler och är mycket nöjd; affärerna går minst sagt lysande. Han har sysslat med droger länge nog nu, och ingenting drar in mer pengar. Varför syssla med något annat?

De här männen har båda någon som älskar dem. De älskar någon. Eller något.

Men vem älskar horan på gatan?

2007, och vad finns bakom husknuten förutom existentiella krig och farsoter? Det har för många blivit svårt att leva i detta land nu, människor har svårt att försvara sig. Men det måste väl ändå vara så att vi, medborgarna, tror på något större, eller kan vi inte bättre än så här?

De säger att en ny tid är här, att vi går mot något annat, men det är samma gamla tid vi lever i, egotiden, och på smörgåsbordet finns samma gamla rätter som förr, gjorda på sedlar, mynt och värdepeppar. Varje tid har sina dignitärer, som vet bäst hur sängarna ska bäddas, hur lakanen ska manglas och hur läpparna ska röra sig eller inte röra sig.

Men jag kan inte leva vidare utan hopp och visioner, visst måste väl det vara utgångspunkten, grunden för allt? Eller är jag en idiot, en tangentbordets prövade revolutionär?

Hur som; vi kan inte vika ner oss, vi Får inte gå ner oss, inte förtvina, inte passivt se på när de som redan ligger ner sparkas sönder och samman. Vi måste stå upp och Visa vad vi står för!

Kommer åkandes nedanför Ackis och jag har den väldiga helikopterplattan ovan till höger, och till vänster den nyspolade isen på Studenternas. Jag vet inte, men det är något magiskt med isar som ligger blanka som putsad metall när snön lyser med sin frånvaro. Visserligen ligger frosten som ett tunt täcke över gräs och sten, men ändå. Det är någonting som hänger kvar sedan jag var en liten knatte på sju åtta år.

Då, i Lillån, tog jag på mig hela Brynäsmunderingen och travade iväg över bäcken vidare över skolgården till den nyspolade isbanan.  Någon gång kunde skolans vaktmästare öppna sitt fönster och påpeka att jag hade tagit fel dress, Modofantast som han var.

Hur som, väl på isen ägde jag planen; jag var Mats Näslund, Lars-Göran "Jajjen" Gerdin eller Kenneth Andersson. Jag spelade matcher med mig själv där Brynäs alltid stod som segrare, vid undantagsfall ett oavgjort resultat, det tyckte jag att jag kunde bjuda på emellanåt.

Jag la upp puckarna i krysset, i nättaket, invid stolparna och jag spelade bort allt och alla, det var uppvisning i den högre skolan, en show utan dess like.

Sedan var isen målad i vitt av mina skridskor; linjer och kurvor som vittnade om spelglädje och allvar i drömmen om att en gång få ta på sig tröjan med ett stort Brynäsmärke på böstet. Den drömmen slog aldrig in, men vad gör väl det?

Magin där ute kan ingen ta ifrån mig.

Tittar ut över fältet och solen skiner, det är ljust och det lyser bortåt Hågadalens skogar! Efter veckor av gråskalor i olika nyanser och regn i varierade volymer känns det som en befrielse att titta ut, öppna fönstret och känna grader av minus komma emot en.

Efter novemberhelvetet och inledningen på december, vintern, är det mer eller mindre en nödvändighet att få gå ut i torr, hög och kall luft igen. Jag tyckte mig bli äldre och äldre för varje dag av gråväder som passerade, hållningen krympte ihop och humöret höll sig på lowlife under många veckor där, ett hårt arbete med att härda ut för en man som väntar på vargavintern som aldrig någonsin tycks komma.

Och sjukskrivningen.. Går fortfarande på kryckor efter narkosbluesen och knäoperationen i förra veckan. Jag hade tänkt mig att gå själv vid det här laget men icke. Det blir några dagar till, det är bara att inse.

Men det får vara hur det vill med den saken; för idag ska jag ut, ut, ut. UT i ljuset igen. Inte som att födas på nytt, men någonstans i närheten..

Men om detta bryr sig inte Joakim Thåström om den här kvällen. Han och bandet levererar, utan att kompromissa, utan att göra avkall på energin och den omedelbara attacken.

Själv står jag nedanför scenen snett till vänster, och det är där och då jag för första gången förstår vad politik handlar om; att stå upp för sina ideal, att stå upp för alla bortglömda, att skrika högt och länge!

Den kraften som strömmade ut från den scenen den kvällen var total och befriande, omskakande, brutal och vacker.

Och jag är övertygad om att den gjorde skillnad.

 Ett spår på gammal vinyl

det liksom rispar i bakgrunden

Ur HIFI Jamo Power

rösten av rebell

toner av briljans

Tiden då vinyl var något mer

än bara svart plast 

Långt innan filerna

började delas sönder

Ibland när jag tänker tillbaka kan jag tycka att dina tankar alltför ofta var för svarta, de dröp av påklistrad ångest och var själva basen för hela din framtoning. Som någon som söker sig problem, intalar sig själv att allt runtomkring är ett helvete, och sedan när allt kommer omkring, då är det just så det förhåller sig.

Ändå var jag tveksam inför det där, hela den där grejen med en osande frustration som en nimbus runt din hud, den bleka, släta huden. Dina iakttagande ögon, den sökande djupa blicken som snappade upp allt framför dig som framstod som ett hot.

Och våra samtal sedan.. de vandrade sina egna vägar, sökte svar, ställde frågor, gav återigen svar, men aldrig att vi tyckte oss pricka rätt, det var alltid något som lämnades kvar, som en landmina att falla över när det var dags för nästa session.

Idag när jag ser tillbaka vet jag att allt var allvar. Allvar, i en anna tid. Du såg igenom mycket av det som skulle komma, som var på väg över oss, som vi nu inte kan värja oss emot. Vi har fallit över den sista landminan, landat tungt för att aldrig ta oss upp igen.

I detta ytlighetens Mecka.